Trekking

En kall ol och pringles i solen uppe vid dom maktiga snobelagda bergen, det kunde knappast bli battre. Efter allt slit hade vi antligen natt vart mal och det var inte helt smartfritt alla ganger vill jag lova. Av 11 dagar beraknad vandringstid kunde vi bara vandra 9 dagar. Sjukdom satte stopp redan forsta dagen da Sofias kropp sade ifran, den var verkligen inte sugen pa vandring. Efter ungefar 30 minuters hasande beslot vi oss for att sla lager (ta ett rum pa ett guest house). Men Sofia ar som bekant inte den som ger sig i forsta taget, hon trotsade sin sjukdom och slapade sig uppfor backarna. Pa vag upp till Ulleri var tararna inte langt borta. En stigning pa ca 900 meter med hjalp av 3000 trappsteg rakt upp var naturligtvis ingen rolig grej i det tillstandet (inte i vanliga fall heller for den delen) och kan fa vem som helst att kasta in handduken. Men inte Sofia inte. Hon ar grym! Men nar vi val kommit upp pa lite hojd blev det for mycket for lilla Emil och sjukdomarna loste av varandra. Denna gangen var det dock nagon form av hojdsjuka som spokade. For att ge er en vink om hur roligt Sofia hade det den dagen Emil var sjuk kan sagas att hon satt och blandade kortleken ungefar hundrasjuttioelvatusen ganger i foljd.
Nar vi val kom igang gick det dock fruktansvart bra. Vi praktiskt taget sprang uppfor backar och trappor. Inte ens hurtbullarna hangde med i vart tempo! Vi fick till och med rakna om dom tider som stod pa alla skyltar (som folk for ovrigt hade sagt att vi skulle lagga till extra tid pa eftersom dom tiderna var beraknade av typ svinsnabba nepaleser). "Jaha, det tar 2 timmar till Chomrong. Da gar vi pa 1.". Vi krossade rekord efter rekord och inte ens hagel, sno och kyla kunde nagonsin stoppa oss. Jag tror inte att det var en enda som gick forbi oss pa hela vagen (efter att vi hade blivit friska). Vi var bast!